Onsdag den 18 april – sista chansen

Efter en månad av gediget drällande är det plötsligt dags att tänka på var man la returbiljetten. Dagen har gått åt till eftertanke om allt vi inte har gjort, vilka dagar vi borde utnyttjat bättre och en intensiv sista-chansen-rush:

* Bloggen – hela månaden har jag tänkt blogga om mexikanerna. De släpar de tunga städ- och tvättvagnarna längs poolen på Highland Gardens på väg mot ännu en lägenhet fylld av odiskade koppar och Hollywooddrömmar.
De är gardeners åt rika LA-bor. Hela förmiddagarna kör de runt i sina pick up-trucks som är nån slags risig variant av ghostbustersbilarna. Hela flaket är fyllt med mystiska maskiner som de använder för att få Brangelinas gräsmatta att se ut som en golfbana. De jobbar hos Dave på hyrbilsfirman och ser till att vi kan köra därifrån med nytvättad bil, välpumpade däck och en enorm kartbok över LA så att vi inte ska köra vilse. De parkerar bilen på de valet parkings som är ett måste i Beverly Hills flotta shoppingkvarter. De vaktar parkeringsplatserna till köpcentren och ser till att ingen smygparkerar utan att handla. När kunderna lastat in sina påsar i bilen tar de hand om kundvagnen och rullar tillbaka den till butiksingången och nästa kund. De arbetar på vägbyggena som pågår medan stressade LA-trafikanter gasar förbi i motorvägsfart på en armlängds avstånd.
Mexikanerna är så många i Los Angeles att flera affärer har tvåspråkig skyltning, på engelska och spanska. En verkstad längs La Brea Avenue skyltar redan ute vid vägen, och med betydligt större bokstäver än firmanamnet, ”Se habla español”. Här pratas det spanska.
Hela månaden har jag väntat på att vi skulle ta de rätta bilderna till det bloggkapitlet. Men vi har nog inte riktigt förmått oss plåta vare sig städerskorna på hotellet eller fruktförsäljarna i hörnena av vart och vartannat kvarter. Mexikanerna är den självklara underklassen i LA. Kastmärket sitter i hudfärgen, behöver aldrig förklaras, aldrig argumenteras för, utan är fullständigt självklar. Ni som inte hunnit se Babel (med Brad Pitt och Kate Blanchett som de enda vita affischnamn) ännu: gör det så förstår ni vad jag menar.

Utgång – Vi har inte skrivit så mycket om utelivet i LA. Det beror dels på att vi inte varit ute så mycket, dels på att det inte är mycket att skriva hem om. Det fräckaste partajande pågår i villor som vi vanliga svennar inte har tillgång till. Uteställena är bara ett substitut för såna som oss, som inte känner nån som känner nån som har den fräcka festen i sin kåk på Mulholland drive.
Första kvällen var vi grymt nöjda med att ha tagit oss in på en bunt ställen som enligt alla tillgängliga källor skulle vara HELT omöjliga att komma in på. Här finns inget kösystem, utanför varje klubb finns två yrkeskategorier: vakterna och gästplockarna. Vakterna är som vakter är mest, håller ordning och grejar. Gästplockarna kommer ut en gång var tionde minut, synar dem som står utanför och väljer ut vilka som är fräcka nog att komma in. De flesta vanliga killar här har så svårt att komma in att de är tvugna att boka spritbord med minst ett helrör per två personer för att släppas förbi gästplockaren.
Att vi kommit in beror nog mest på att vi sticker ut så mycket. Tjejerna som går ut här har genomgående stjärtkorta klänningar, platinablonderat hår och megaboobs. LA:s klubbliv ger ingen rar bild av kvinnligheten.
Ikväll gick vi på det enda stället som hittills ratat oss: hyperhippa The Hyde. Det var ok. Vilket är betydligt mer än man kan säga om de flesta av de uteställen vi har testat. Inga kändisar. Ett dussin paparazzi.

Shopping – Jodå, det gick att bränna pengar i dag också. Vi har sprängt resebudgeten med... massor av pengar. Nudeldiet är att vänta.

Bio – När vi för första gången gick på bio i går kväll fick vi hosta upp 3 dollar var för biljetterna – 21 kronor. Jag sparade biljetten för att trycka i ansiktet på SF nästa gång jag krävs på 100 spänn för att se på film. När vi hetsigt skulle göra om bravaden på en annan biograf ikväll fick vi betala tio. Inget biomonopol här. Vi har sett The Breach - om en gigantisk spionaffär inom FBI som uppdagade 2001 (en verklighetsbaserad story) som var enormt bra. Ikväll såg vi The tv set, om en manusförfattare som tvingas ge upp alla sina ideal för att få tv-serien insåld till CBS. X-files David Duchovny var lysande i huvudrollen som manusförfattare. Sigourney Weaver var helt ok som rabiat kanalchef. En stark 3:a. Det var minst lika kul att höra vilka scener som gjorde succé i salongen. Hög igenkänningsfaktor lokalt i West Hollywood.

Maten – California rolls är inte bäst i Kalifornien, men de har bra sushi här. Vi åt en fantastisk sushimiddag mellan bion och nattklubben. Poj, poj. Dessförinnan hann Maja klämma in en riktig diner. Själv körde jag mitt sista starbucksbesök och tvingades än en gång konstatera att de verkligen inte kan göra kaffe här i landet.

Amerikatbloggen tackar tills vidare för sig!
Eva & Maja

Söndag den 15 april – rodd- och uppsatsextas

Den första bilden är tagen 07.30 i Marina del Rey söder om Santa Monica i morse. Det var strålande sol och helt vindstilla.
Det var precis som hemma i Årstaviken: folk är lite morgontrötta, man dividerar om vilken båt som blir bäst, fördelar roddplatser, bär ut grejerna och sen iväg.
När jag mailade Lions Rowing Club häromveckan och frågade om de hade några tips på var man kunde hyra båt, erbjöd de mig att köra ett pass med dem. De tränar varje vardagsmorgon klockan 05.00 och varje helgmorgon klockan 07.30. Inte ens den ohyggliga tiden kunde få mig att säga nej.
Jag har sett fram emot det hela veckan och tjatat Maja sönder och samman. In i det sista var jag övertygad om att det skulle bli dåligt väder, att båten skulle vara fullbemannad när jag kom dit eller att jag inte ens skulle hitta till båthuset (det sista höll faktiskt på att bli verklighet).
Men det blev av.
Vi körde en sweeper, dvs en smal båt där varje roddare har en åra var. Det var lite av en rysare med tanke på att min enda erfarenhet av dem så här långt är en mycket vinglig färd på Fyrisån i Universitetskapprodden i höstas. Det var ett rent teknikpass, så det blev inte så trötta armar, men väldigt många bra och nyttiga tips och dessutom knasigt roligt att få starta säsongen i Kalifornien (jag tror dock inte att jag kommer att bli någon framstående singelårsroddare, Malin så vi får nog nöta på i scullern. Det är verkligen otroligt svårt).
De hade väldigt fräsig utrustning: intercomsystem mellan koksen och roddarna, följebåt med tränare och båtställ på kullager. Men inget egenhändigt byggt gym... Där får de stryk av Hammarby med hästlängder.
Maja, som tappert gick upp i ottan och följde med, fick åka följebåt och plåta.
Nästa söndag är det Årstaviken som gäller.
I kväll skickade Maja iväg slutversionen av sin uppsats till skolan (i sista minuten helt enligt regelboken). Efter tredje morgonen i rad med väckarklockan inställd på hiskliga 06.00 blir det definitivt sovmorgon i morgon.

Lördag den 14 april – Det våras för carnivorerna

Den här bloggen har ju inte precis präglats av sex, drugs and rock'n roll. Men en chockattack kan jag i alla fall bjuda på. Jag tillhör nu åter köttätarnas skara.
Det var från början ett nyårslöfte, men starten gick trögt och det blev inte mer än en kycklingsallad innan jag åkte. Här blev det dock en chockstart med besök och middag hos vårt BBQ-case. Det var berg, och jag menar berg, av kött. Jag höll god min, åt och mådde som en råtta i två dagar. Efter det har det blivit ett par burgers (på In-and-Out-Burger och på den maxade dinern Johnny Rockets (milkshakes som i Pulp fiction)) och nu två dagars BBQ-tävling med diverse smakprov.
Så hur smakar det då? Tja, i princip ingenting. Jag är faktiskt besviken. Och den största förhoppningen med att börja äta kött igen, att få äta fantastiska delikatesser och få magnifika matupplevelser, har inte riktigt infriats. Det enda som känts riktigt övertygande i köttväg så här långt är BBQ-köttet som smakar rökt och är otroligt mört. Det andra är förvillande likt mina torra qournburgare. Jag lär inte bli någon stor köttfantast under överskådlig tid och en korv känns fortfarande otänkbart att sätta tänderna i. Men ändå. Lite av en revolution i ett annars odramatiskt liv.
Ikväll, efter två dygn av köttoverload, hade vi dock sushifrossa på Franklin Avenue. Shrimp tempura rolls, california crab rolls, california rolls med lax och laxnigiri. HUR GOTT SOM HELST!!

Bilbärsärk

För några år sedan var jag på Frigoscandia i Helsingborg på ett föredrag för skånska livsmedelsföretagare som ville börja exportera sina varor till USA. Det enda jag minns från en ganska teknisk och tråkig föreläsning är ett av de råd företagarna fick: "Vill ni slå i USA – se till att sälja nåt som kan sättas i kopphållaren i bilen. Annars är ni chanslösa".
Jag minns det bara för att det var så absurt. Fram till den här resan. Nu fattar jag varför.
I en av alla de ändlösa bilköer vi suttit i sen vi kom hit såg jag i dag en kvinna som satt bakom ratten och åt lunch och läste tidningen samtidigt som hon väntade på att trafikproppen skulle lossna. Nånting måste folk göra för att inte tappa vettet.
Vi knappade in hemadressen till en av Majas plastikpatienter i östra Los Angeles på GPS:en. Uppskattad körtid om man håller hastighetsbegränsningarna: 41 minuter. Verklig körtid: 2 timmar. Hemfärden uppskattades ta 36 minuter. Verklig körtid: 1 timme och 50 minuter. Rush hour är inte morgon och kväll. Det är ett konstant tillstånd. Och även om GPS:en är bra, måste man alltid ha kartan med sig för att kunna lista ut bra smitvägar.
Idag hade vi två möten, vi kom en halvtimme för sent till båda och har tillbringat åtta timmar i bil. I morgon är det jag som packar både lunchlåda och en god bok..

onsdag 11 april 2007 – Farväl till det ljuva livet

Om en liten stund, så fort dessa rader är skrivna och grejerna instuvade i bilen, lämnar vi huset i Palm Springs. Vi gick upp tidigt för att hinna med lite seriös solpress vid poolen och jajemänn, vi är bruna.
I LA ska vi riva av några plastikpatienter och en BBQ-tävling denna vecka, sen är det bara en grisblink av resan kvar. Just nu känns det som att vi skulle kunna stanna för evigt.

Måndag 9 april 2007 – Hot, hot, hot

Frank Sinatra gjorde det, Elvis Presley gjorde det, Eva och Maja gör det så vi nästan storknar. Semestrar i Palm Springs alltså.
Av någon mirakulös anledning vi knappt själva förstår har vi fått låna det här huset av Yasuko ett par dagar. Till skillnad från LA där molnen legat tunga den senaste veckan är det gassande sol i stan där de flesta av invånarna är i Franks och Elvis generation. Sprudlande nattklubbsliv står inte överst på priolistan. I garagen på gatan står golfbilen redo för både en tur på golfbanan och en sväng till affären och i vart och vartannat gathörn en ny kyrka av skiftande frikyrklig tillhörighet. På shoppingcentret har affären som säljer hörapparater bästa läget.
Det passar oss hur bra som helst. Vi äter gott, solar, badar och läser högt ur In cold blood som jag köpte på Barnes & Noble häromveckan. Huset är fantastiskt. En 50-60-talsdröm med inte bara två sovrum, utan dessutom två badrum. En sällsynt lyx för resenärer som delat en stenhård dubbelsäng i tre veckor. Djungelbadrummet är mitt. Jag är mycket nöjd.