Thursday, April 19, 2007

Onsdag den 18 april – sista chansen





Efter en månad av gediget drällande är det plötsligt dags att tänka på var man la returbiljetten. Dagen har gått åt till eftertanke om allt vi inte har gjort, vilka dagar vi borde utnyttjat bättre och en intensiv sista-chansen-rush:

* Bloggen – hela månaden har jag tänkt blogga om mexikanerna. De släpar de tunga städ- och tvättvagnarna längs poolen på Highland Gardens på väg mot ännu en lägenhet fylld av odiskade koppar och Hollywooddrömmar.
De är gardeners åt rika LA-bor. Hela förmiddagarna kör de runt i sina pick up-trucks som är nån slags risig variant av ghostbustersbilarna. Hela flaket är fyllt med mystiska maskiner som de använder för att få Brangelinas gräsmatta att se ut som en golfbana. De jobbar hos Dave på hyrbilsfirman och ser till att vi kan köra därifrån med nytvättad bil, välpumpade däck och en enorm kartbok över LA så att vi inte ska köra vilse. De parkerar bilen på de valet parkings som är ett måste i Beverly Hills flotta shoppingkvarter. De vaktar parkeringsplatserna till köpcentren och ser till att ingen smygparkerar utan att handla. När kunderna lastat in sina påsar i bilen tar de hand om kundvagnen och rullar tillbaka den till butiksingången och nästa kund. De arbetar på vägbyggena som pågår medan stressade LA-trafikanter gasar förbi i motorvägsfart på en armlängds avstånd.
Mexikanerna är så många i Los Angeles att flera affärer har tvåspråkig skyltning, på engelska och spanska. En verkstad längs La Brea Avenue skyltar redan ute vid vägen, och med betydligt större bokstäver än firmanamnet, ”Se habla español”. Här pratas det spanska.
Hela månaden har jag väntat på att vi skulle ta de rätta bilderna till det bloggkapitlet. Men vi har nog inte riktigt förmått oss plåta vare sig städerskorna på hotellet eller fruktförsäljarna i hörnena av vart och vartannat kvarter. Mexikanerna är den självklara underklassen i LA. Kastmärket sitter i hudfärgen, behöver aldrig förklaras, aldrig argumenteras för, utan är fullständigt självklar. Ni som inte hunnit se Babel (med Brad Pitt och Kate Blanchett som de enda vita affischnamn) ännu: gör det så förstår ni vad jag menar.

Utgång – Vi har inte skrivit så mycket om utelivet i LA. Det beror dels på att vi inte varit ute så mycket, dels på att det inte är mycket att skriva hem om. Det fräckaste partajande pågår i villor som vi vanliga svennar inte har tillgång till. Uteställena är bara ett substitut för såna som oss, som inte känner nån som känner nån som har den fräcka festen i sin kåk på Mulholland drive.
Första kvällen var vi grymt nöjda med att ha tagit oss in på en bunt ställen som enligt alla tillgängliga källor skulle vara HELT omöjliga att komma in på. Här finns inget kösystem, utanför varje klubb finns två yrkeskategorier: vakterna och gästplockarna. Vakterna är som vakter är mest, håller ordning och grejar. Gästplockarna kommer ut en gång var tionde minut, synar dem som står utanför och väljer ut vilka som är fräcka nog att komma in. De flesta vanliga killar här har så svårt att komma in att de är tvugna att boka spritbord med minst ett helrör per två personer för att släppas förbi gästplockaren.
Att vi kommit in beror nog mest på att vi sticker ut så mycket. Tjejerna som går ut här har genomgående stjärtkorta klänningar, platinablonderat hår och megaboobs. LA:s klubbliv ger ingen rar bild av kvinnligheten.
Ikväll gick vi på det enda stället som hittills ratat oss: hyperhippa The Hyde. Det var ok. Vilket är betydligt mer än man kan säga om de flesta av de uteställen vi har testat. Inga kändisar. Ett dussin paparazzi.

Shopping – Jodå, det gick att bränna pengar i dag också. Vi har sprängt resebudgeten med... massor av pengar. Nudeldiet är att vänta.

Bio – När vi för första gången gick på bio i går kväll fick vi hosta upp 3 dollar var för biljetterna – 21 kronor. Jag sparade biljetten för att trycka i ansiktet på SF nästa gång jag krävs på 100 spänn för att se på film. När vi hetsigt skulle göra om bravaden på en annan biograf ikväll fick vi betala tio. Inget biomonopol här. Vi har sett The Breach - om en gigantisk spionaffär inom FBI som uppdagade 2001 (en verklighetsbaserad story) som var enormt bra. Ikväll såg vi The tv set, om en manusförfattare som tvingas ge upp alla sina ideal för att få tv-serien insåld till CBS. X-files David Duchovny var lysande i huvudrollen som manusförfattare. Sigourney Weaver var helt ok som rabiat kanalchef. En stark 3:a. Det var minst lika kul att höra vilka scener som gjorde succé i salongen. Hög igenkänningsfaktor lokalt i West Hollywood.

Maten – California rolls är inte bäst i Kalifornien, men de har bra sushi här. Vi åt en fantastisk sushimiddag mellan bion och nattklubben. Poj, poj. Dessförinnan hann Maja klämma in en riktig diner. Själv körde jag mitt sista starbucksbesök och tvingades än en gång konstatera att de verkligen inte kan göra kaffe här i landet.

Amerikatbloggen tackar tills vidare för sig!
Eva & Maja

Sunday, April 15, 2007

Söndag den 15 april – rodd- och uppsatsextas






Den första bilden är tagen 07.30 i Marina del Rey söder om Santa Monica i morse. Det var strålande sol och helt vindstilla.
Det var precis som hemma i Årstaviken: folk är lite morgontrötta, man dividerar om vilken båt som blir bäst, fördelar roddplatser, bär ut grejerna och sen iväg.
När jag mailade Lions Rowing Club häromveckan och frågade om de hade några tips på var man kunde hyra båt, erbjöd de mig att köra ett pass med dem. De tränar varje vardagsmorgon klockan 05.00 och varje helgmorgon klockan 07.30. Inte ens den ohyggliga tiden kunde få mig att säga nej.
Jag har sett fram emot det hela veckan och tjatat Maja sönder och samman. In i det sista var jag övertygad om att det skulle bli dåligt väder, att båten skulle vara fullbemannad när jag kom dit eller att jag inte ens skulle hitta till båthuset (det sista höll faktiskt på att bli verklighet).
Men det blev av.
Vi körde en sweeper, dvs en smal båt där varje roddare har en åra var. Det var lite av en rysare med tanke på att min enda erfarenhet av dem så här långt är en mycket vinglig färd på Fyrisån i Universitetskapprodden i höstas. Det var ett rent teknikpass, så det blev inte så trötta armar, men väldigt många bra och nyttiga tips och dessutom knasigt roligt att få starta säsongen i Kalifornien (jag tror dock inte att jag kommer att bli någon framstående singelårsroddare, Malin så vi får nog nöta på i scullern. Det är verkligen otroligt svårt).
De hade väldigt fräsig utrustning: intercomsystem mellan koksen och roddarna, följebåt med tränare och båtställ på kullager. Men inget egenhändigt byggt gym... Där får de stryk av Hammarby med hästlängder.
Maja, som tappert gick upp i ottan och följde med, fick åka följebåt och plåta.
Nästa söndag är det Årstaviken som gäller.
I kväll skickade Maja iväg slutversionen av sin uppsats till skolan (i sista minuten helt enligt regelboken). Efter tredje morgonen i rad med väckarklockan inställd på hiskliga 06.00 blir det definitivt sovmorgon i morgon.

Saturday, April 14, 2007

Lördag den 14 april – Det våras för carnivorerna


Den här bloggen har ju inte precis präglats av sex, drugs and rock'n roll. Men en chockattack kan jag i alla fall bjuda på. Jag tillhör nu åter köttätarnas skara.
Det var från början ett nyårslöfte, men starten gick trögt och det blev inte mer än en kycklingsallad innan jag åkte. Här blev det dock en chockstart med besök och middag hos vårt BBQ-case. Det var berg, och jag menar berg, av kött. Jag höll god min, åt och mådde som en råtta i två dagar. Efter det har det blivit ett par burgers (på In-and-Out-Burger och på den maxade dinern Johnny Rockets (milkshakes som i Pulp fiction)) och nu två dagars BBQ-tävling med diverse smakprov.
Så hur smakar det då? Tja, i princip ingenting. Jag är faktiskt besviken. Och den största förhoppningen med att börja äta kött igen, att få äta fantastiska delikatesser och få magnifika matupplevelser, har inte riktigt infriats. Det enda som känts riktigt övertygande i köttväg så här långt är BBQ-köttet som smakar rökt och är otroligt mört. Det andra är förvillande likt mina torra qournburgare. Jag lär inte bli någon stor köttfantast under överskådlig tid och en korv känns fortfarande otänkbart att sätta tänderna i. Men ändå. Lite av en revolution i ett annars odramatiskt liv.
Ikväll, efter två dygn av köttoverload, hade vi dock sushifrossa på Franklin Avenue. Shrimp tempura rolls, california crab rolls, california rolls med lax och laxnigiri. HUR GOTT SOM HELST!!

Thursday, April 12, 2007

Bilbärsärk






För några år sedan var jag på Frigoscandia i Helsingborg på ett föredrag för skånska livsmedelsföretagare som ville börja exportera sina varor till USA. Det enda jag minns från en ganska teknisk och tråkig föreläsning är ett av de råd företagarna fick: "Vill ni slå i USA – se till att sälja nåt som kan sättas i kopphållaren i bilen. Annars är ni chanslösa".
Jag minns det bara för att det var så absurt. Fram till den här resan. Nu fattar jag varför.
I en av alla de ändlösa bilköer vi suttit i sen vi kom hit såg jag i dag en kvinna som satt bakom ratten och åt lunch och läste tidningen samtidigt som hon väntade på att trafikproppen skulle lossna. Nånting måste folk göra för att inte tappa vettet.
Vi knappade in hemadressen till en av Majas plastikpatienter i östra Los Angeles på GPS:en. Uppskattad körtid om man håller hastighetsbegränsningarna: 41 minuter. Verklig körtid: 2 timmar. Hemfärden uppskattades ta 36 minuter. Verklig körtid: 1 timme och 50 minuter. Rush hour är inte morgon och kväll. Det är ett konstant tillstånd. Och även om GPS:en är bra, måste man alltid ha kartan med sig för att kunna lista ut bra smitvägar.
Idag hade vi två möten, vi kom en halvtimme för sent till båda och har tillbringat åtta timmar i bil. I morgon är det jag som packar både lunchlåda och en god bok..

Wednesday, April 11, 2007

onsdag 11 april 2007 – Farväl till det ljuva livet




Om en liten stund, så fort dessa rader är skrivna och grejerna instuvade i bilen, lämnar vi huset i Palm Springs. Vi gick upp tidigt för att hinna med lite seriös solpress vid poolen och jajemänn, vi är bruna.
I LA ska vi riva av några plastikpatienter och en BBQ-tävling denna vecka, sen är det bara en grisblink av resan kvar. Just nu känns det som att vi skulle kunna stanna för evigt.

Tuesday, April 10, 2007

Måndag 9 april 2007 – Hot, hot, hot










Frank Sinatra gjorde det, Elvis Presley gjorde det, Eva och Maja gör det så vi nästan storknar. Semestrar i Palm Springs alltså.
Av någon mirakulös anledning vi knappt själva förstår har vi fått låna det här huset av Yasuko ett par dagar. Till skillnad från LA där molnen legat tunga den senaste veckan är det gassande sol i stan där de flesta av invånarna är i Franks och Elvis generation. Sprudlande nattklubbsliv står inte överst på priolistan. I garagen på gatan står golfbilen redo för både en tur på golfbanan och en sväng till affären och i vart och vartannat gathörn en ny kyrka av skiftande frikyrklig tillhörighet. På shoppingcentret har affären som säljer hörapparater bästa läget.
Det passar oss hur bra som helst. Vi äter gott, solar, badar och läser högt ur In cold blood som jag köpte på Barnes & Noble häromveckan. Huset är fantastiskt. En 50-60-talsdröm med inte bara två sovrum, utan dessutom två badrum. En sällsynt lyx för resenärer som delat en stenhård dubbelsäng i tre veckor. Djungelbadrummet är mitt. Jag är mycket nöjd.

Söndag 9 april 2007 – Den sista färden








Banjoland existerar fortfarande i allra högsta grad i USA. Man behöver inte åka mer än ett par timmar från LA för att åka rakt in i en tillvaro fylld av vita bönor, alkoholism och udda släktkonstellationer. Vi åkte från Highland Gardens i går eftermiddag för att vara med på en musikvideoinspelning med poporkestern The Killers i Lucern Valley i södra kanten av Mojaveöknen. När palmerna tog slut och bergen började stannade vi för att köpa glass. Butiksägaren tittade misstroget på oss. "Lucern Valley?! Vad ska ni göra där? Det är bara öken." Redan i glasshålan var uteliggarna fler, toaletterna sunkigare och värmen mer dallrande än tidigare. Därefter var det bara highway, sand och berg. Och en kaktusodling med en uppstoppad älg på ett altare inklätt i julglitter längs motorvägen.
Inspelningen innehöll allt man kan begära: musiker med divalater som inte stod i relation till deras framgångar, ett välfyllt cateringbord, en försvunnen billast med hästar, stenar i plast, grillad kalkon i gummi och en massa filmjeppar som gladeligen tog sig an oss (eftersom de ändå inte hade nåt bättre för sig så länge hästarna var försvunna).
Kändisspotting nummer 2 härmed avklarad. En av hästarna var med i den klassiska rullen City Slickers med Billy Crystal anno 80-nånting. Det var tyvärr den enda stjärna vi fick plåta, poporkestern surade och ville inte vara med på bild.
Skickar med en bild från morgonens skuffmarknad (car boot sale) på Melrose Avenue. Att sälja spegelramar kan ta kål på vem som helst....

Sunday, April 8, 2007

Amerikatbloggen presenterar stolt: Penelope Cruz


Roddarbönan tar hem alla jellybeansen!!! Det är klart det är Penelope Cruz, skarpnäst och upptäckt av Pedro Almodovar!
Starkt jobbat Malin! Och starkt jobbat alla andra. Ni har varit jätteduktiga! Det enda vi ställer oss lite frågande till är Reeses butter cups... Är det nåt plastikrelaterat?
I dag ska vi på en musikvideoinspelning i Mojaveöknen. Räkna med balla bilder på bloggen framöver. Nästa bloggkapitel dyker upp på tisdag eftersom vi förhoppningsvis åker till Palm Springs i kväll. Den fantastiska Yasuko tyckte att vi "ABSOLUT måste se Palm Springs" och lånade ut sitt hus till oss ett par dagar.

Thursday, April 5, 2007

Gissa kändisen – vinn Jelly Beans!


Idag, dag 13 i LA, har vi bockat av vår första kändis.
Hon kom gående på Bedford Drive i Beverly Hills där plastikklinikerna ligger lika tätt som blondinerna på Tofta strand. Hon pratade i mobiltelefon och passerade alldeles intill oss. Vi hade precis varit på en plåtning och hade armarna fulla av stativ och annat skräp så det var inte läge att rota fram instamaticen. Så vi skyndade oss till bilen, slängde in grejerna och tog ett varv runt kvarteret medan Maja osäkrade kameran.
Det slutliga resultatet visar dock att just den här fotografen aldrig lär dra hem några stora paparazzipengar. Och orden "Tänk om hon hade vänt sig om! Det hade blivit aspinsamt!" satte definitivt spiken i kistan. Så nu har vi en bild på Hollywoods tjusigaste baksida.
Men vem är det???
Nu kan JUST DU vinna ett paket äkta amerikanska Jelly Beans om du kan räkna ut vems ryggtavla Maja har plåtat.
Tveka inte! Greppa musen och tryck på commentknappen. Först till kvarn med rätt svar vinner! Gelébönorna levereras efter den 20 april.

PS 1 Tror inte det där med plastikkirurgerna är nån ledtråd. Den här hetingen behöver ingen hjälp på traven. Hon var till och med ännu snyggare i verkligheten än på bild.
PS 2 Jag har inte gjort den gamla Bladetblundern att döpa bilden till namnet på den anonyme så det är ingen idé att spara ner den på skrivbordet...

Torsdag den 5 april 2007 – Efter regn...




Idag träffade vi en svensk kvinna som driver cateringfirma i Hollywood. Utöver intervju och plåtning skulle vi också fotografera mat. Vi laddade redan i går med att minutiöst plåta vår egen piffiga lunchsallad hemma på hotellet för att kolla vinklar och ljus. Medan vi åt upp de slokörade salladsbladen konstaterade vi att bra matbilder kräver antingen studioljus eller strålande solsken.

När vi vaknade i morse bildade dimma och moln ett effektivt heltäckande grått lager över hela Los Angeles. Vi var försenade. Vi var tvungna att åka och handla färsk rekvisita (in case of emergency) och ny film. Det var rush hour i trafiken.
Kort sagt, det var mörka moln inte bara på himlen utan även lokalt i Ford Mustangen.
Men vi hann mirakulöst fram med tio minuter till godo och väl där var vår intervjuperson ett under av professionalism och hade dessutom förberett allting in i minsta detalj (våra avdankade rosmarinkvistar och körsbärstomater hade vi som tur var diskret stoppat ner i ryggsäcken innan hon öppnade dörren). Lagom när vi bar ut de första tallrikarna i trädgården för plåtning sprack himlen upp och solen agerade bättre ljuskälla än något studioljus i världen.
Maja plåtade så att kameran glödde utan att trilla ner i poolen även om det var nära emellanåt.
När vi lämnade den flotta Hollywoodvillan med ett berg av disk och kall mat bakom oss var det high five.

Efter en extremt lyckad plastikplåtning och en kändisspotting som grädde på moset övervägde vi att gå ut och fira alla framgångar ikväll. Men vi sparar oss till helgen. Då ska det bli röjarskiva av. Köpte en underbar 60-talsklänning på 2nd hand i går så nu saknas bara ett par strumpor och ett par grymma high heels för att jag ska bli snyggast på Sunset...

Skickar förutom arbetsbilderna med en bild av Majsan när hon korsar Wilshire Avenue, en av LA's mer trafikerade gator på väg från fotoaffären med sina senaste kontaktkopior i högsta hugg. Say no more...

Tuesday, April 3, 2007

Tisdag 3 april



*****************************
Först praktiska meddelanden:
1 Jag tror att jag har mixtrat till det så att vem som helst kan kommentera utan nåt fånigt konto på Google. Testa gärna och hör av er om det funkar.
2 Vi har nu lagt in efterfrågad bild på bildealern Dave. Skrolla ner och spana in mannen. Den här gången med keps.

Här bor vi. I fokus är den iskalla poolen på Highland Gardens. Jag tog en simtur i går, men det var efter stor jämmerdal. Det kan inte vara mer än 20 grader. Högst.
I går kväll åt vi middag med Yasuko, Alex kontakt som hjälpt oss med praktiska ting. Hon är en kvinna i 60-årsåldern som är producent för reklam- och modeplåtningar och dessutom har en agentur för fotografer.
Jag vet inte riktigt hur jag hade förväntat mig henne. En lite rundnätt japanska med rullat hår och glasögon på nästippen kanske. Istället öppnades dörren av en liten, smal kvinna i kängor, leggings, en kort och mycket transparent klänning och en jeansjacka. Och en knivskarp page.
Hon har ett hus allra högst upp på Hollywood Hills med utsikt över hela Los Angeles. Ett sånt hus är så klart fantastiskt även om det skulle vara möblerat med containerfynd. Nu var det en kombination av färgglada och väldesignade 50- och 60-talsmöbler å ena sidan och japanskt stramt å andra sidan. Och massor av konst. Otroligt häftigt.
Dessutom hade hon så klart miljoner stories att berätta. Hon var bland annat med under Anna Nicole Smiths plåtning för HM:s julkampanj för tio år sedan. Innan plåtningen laddade Anna Nicole upp med två t-bonesteaks och dubbla bakade potatisar. Produktionsteamet som är vana vid modeller i Kate Moss storlek var helt tagna inte bara av hennes matvanor utan av att hon (redan då) var enorm. Inte ens HM hade storlekar som passade henne utan fick specialsy. I slutändan retuscherades ungerfär halva Anna Nicole bort på bilderna.
Utöver middagen är det bara arbetsdagar den här veckan. Så ha inga stora förhoppningar om glamourösa äventyr på bloggen...

Sunday, April 1, 2007

Söndag 1 april – Home sweet home


San Francisco föll på sitt eget rykte. I film efter film trummas budskapet om den avspända och charmiga stan in. Vem man än pratar med, amerikan eller utböling, är SF den "ABSOLUT trevligaste stan i hela USA". Sånt skapar förväntningar.
Att ens försöka göra en stad rättvisa på 24 timmar är förstås befängt. Men vi jobbade ändå på rätt bra och hann beta av både down town med alla uteställen, mexikanska syltor och dyra märkesaffäreer och lite mer perifera men ändå, enligt alla tänkbara källor, must-see-områden.
Och visst, stan är charmig. Och det är otroligt häftigt med de stora höjdskillnaderna, de branta backarna och de gamla kråkslottsliknande husen. Och det går att promenera i stan och det finns massor av små trevliga butiker och caféer. Men.
* Det är helt hopplöst att köra bil där. Hälften av gatorna är enkelriktade, hälften av gatorna får man inte svänga vänster på, en fjärdedel får man inte svänga höger på och resten får man inte svänga varken höger eller vänster på. San Franciscoborna är så klart skittrötta på alla utsocknes som inte fattar reglerna. Det gör dem otroligt otrevliga och extremt ohjälpsamma i trafiken.
* Hippiestämpeln på stan har gjort att 90 procent av klädaffärerna har ett basutbud av batikkläder och diverse surf- och rejvutstyrslar för resten.
* En stor del av stan känns som ett enda red light district där man inte gärna rör sig efter att det har blivit mörkt.
Till stans fördel ska dock sägas att vi hittade en Ben&Jerryaffär. Jag åt glass för $5,75 (JÄTTEMYCKET glass). Underbar kokosglass med hela rostade mandlar, mintchoklad med enorma bitar av mörk choklad och "chocolate therapy" som var kladdkaka i glassformat. Maja hånade mig för att jag utstötte små vällustljud under hela glassfrossan.
Jag har inte hämtat mig ännu.
Efter en rejäl omgång motorvägskörning (nästan nio timmar) är vi tillbaka i West Hollywood igen. Härligt.

Fredag-Söndag Helg i Napa Valley och San Fran


Vi rör oss fritt mellan de sociala skikten i norra Kalifornien. I går kväll drack vi drinkar på ostronbaren Bistro Bouchon i Yountville, Napa Valley, tillsammans med vår vinmakare och italienaren som driver lunchrestaurangen Don Giovanni i Napa City. Enligt vår värd är Yountville det näst rikaste bostadsområdet i USA, mätt i förmögenhet per capita.
I kväll bor vi på sjabbiga Rode Inn i downtown San Francisco och lyssnar alltmer utmattade på hur våra rumsgrannar har högljudd sex mixat med skrik, skratt, fylleskrål och ilsket tjutande sirener.
Napa Valley är ett fantastiskt ställe. Det är Desperate Housewives och Falcon Crest i ett. Verkligen ett resmål för den som gillar vackra miljöer, god mat, gott vin och en air av det goda livet (med en medelinkomst över en miljon dolares). Utöver själva intervjujobbet besökte vi Francis Ford Coppolas vingård som enligt uppgift ska ha försörjt Coppola i årtionden. Hans filmer lär inte ha gett så mycket pengar förrän de senaste fem åren. Det är i alla fall så man ser det i Napa. Vi såg tyvärr inget av mr Coppola. Inte heller av Madonna som ska ha ett hus där (är det någon kändisexpert hemma som vet om detta stämmer? Det vore kul att veta om det bara är mytbildning kring området eller om hon faktiskt dyker upp på Safeways och köper mjölk till Lourdes).
Tillbaka i San Francisco hade vi planerat en riktig röjarkväll, men efter att ha sovit på saken ett par timmar på förkvällen blev det bara en bit mat och en drink. I morgon bär det hem till LA.

Friday, March 30, 2007

Mer torsdag




Vår enorma Ford Edge går väldigt bra. Om man tankar den.
Fröknarna Buskas och Flink har i dag klantat sig över alla gränser, men som vanligt kommit undan med blotta förskräckelsen på grund av en jäkla tur och en hjälpsam omgivning.
Vi skulle ju köra legendariska highway 1 upp till San Francisco. Plötsligt (ungefär halvvägs till San Francisco) insåg vi att vi missat en avfart ett antal mil tidigare och nu körde på 101 som visserligen också går till San Fran men inte är en bråkdel så legendarisk.
Så kan man inte ha det. Vi kollade in kartan för att hitta en bra smitväg ut till kusten. Smitvägen visade sig gå genom ett stort militär-/marinbasområde som mynnade ut i en nationalpark. Man skulle ju tro att amerikanska militären burade in utlänningar som "körde fel" och helt plötsligt befann sig på militärt område, men otroligt nog släppte securityn in oss med en halvbra vägbeskrivning och en illröd lapp med texten "visitors" att lägga i framrutan. När vi kommit ut ur militärbasen skulle det bara vara 15 miles ut till kusten. Tyvärr glömde de nämna att vägarna var extremt smala bergsvägar med höjdskillnader på åtskilliga hundra meter. Mitt uppe i bergen (efter ett par mil marinbas och ett par mil vindlande vägar med bergvägg på ena sidan och stup på den andra) började bensinlampan lysa.
Vi tankade fullt innan vi lämnade LA, men en tank försvinner så lätt... i synnerhet i miljömonstret vi har fått. Jag försökte förtvivlat påminna mig allt jag hört om ecodriving, vilket resulterade i att jag gav Maja det störtsäkrat stalltipset "försök att både bromsa och gasa så lite som möjligt (ett bra tips för den som vill liva upp stämningen lite på sommarens bilsemester).
När nöden är som störst och bensintanken som tommast dyker plötsligt Jeff från Bakersfield upp. Mannen för vilken 80-talet inte är ett svunnet årtionde utan ett livslångt modeengagemang. Han såg ut som att han kunnat spelat i en b-version av Miami Vice.
Mitt ute i ödemarken, på en liten avsats har mannen som kör omkring med en reservdunk (och en enhjulig cykel och en massa annat bråte) i bakluckan stannat för en paus. Vi log våra mest charmerade leenden, fick hans gallon med bensin plus lotsning ner till närmaste mack en halvtimme därifrån. Flera gånger envisades han med att stanna och visa oss den fantastiska utsikten från bergen ut över Stilla havet, liksom att storartat erbjuda sig att plåta oss med utsikten i bakgrunden. Det sistnämnda fick Maja att oroa sig över att han tänkte putta oss över kanten och lätt kunna räkna hem den offrade bensinen genom att sälja Ford Edgen på annons. Han visade sig dock vara en hedersknyffel utan några sådana avsikter och vi var väldigt glada att få hans hjälp, inte minst med tanke på att de få övriga bilar vi senare passerade var riktiga red neck pick ups, med läskiga typer som stannat för att lätta på trycket.
När vi träffade på vår man från Bakersfield var det bara någon dryg timme innan mörkret föll och det hade inte varit bra att stå där utan soppa. Till mammor, pappor och alla andra lätt neurotiska typer lovar vi på heder och samvete att aldrig göra om det. Sedan dess har vi flitigt tankat så fort mätaren närmat sig fjärdedelsstrecket. Men nationalparken var verkligen otroligt vacker och vi enades i efterhand om att det var värt besväret.

Bildtexter: 1. Jeff förklarar kartan: Vita vägar på kartan=inte bra.
2. Maja, Eva och Stilla havet. Helt fantastiskt område, trots traumat.
3. Highway 1. Så här ser den ut. I mil, efter mil, efter mil. Vi var rätt nöjda med att bara ha åkt en del av sträckan. På hemresan blir det motorvägen.

Thursday, March 29, 2007

Torsdag den 29 mars 2007


Dave står orakad och barfota i ett par skitiga adidasbrallor och en urtvättad t-shirt. För att understryka allvaret i situationen har han tagit av sig kepsen. Det känns så ovant att man nästan inte känner igen honom.
– Okej, vi kör er bort till en annan hyrbilsfirma, ni frågar efter Evan och säger att ni kommer från Peters Foreign Autos, att ni lämnat in er bil för lagning men att den inte är klar och att ni därför behöver en annan under tiden.
Samtidigt halar han upp ett tjusigt visitkort som mycket riktigt går till Pete på nämnda firma.
– Jag har ringt och sagt att jag är Pete och att ni kommer. Ni får absolut inte nämna Rent-a-Wreck! Det är inga problem. Vi gör det hela tiden. Men säg absolut ingenting om Rent-a-Wreck.
Det var en helt absurd början på dagen.
För att kunna köra utanför LA var vi tvungna att åka till hyrbilsfirman, lämna in cabben, åka till en annan hyrbilsfirma, låtsas att verkstan sjabblat med vår bil och hyra en ny. Arrangemanget skulle göra det hela betydligt billigare för alla inblandande. Mest för Dave som lovat stå för kostnaden. Så nu har vi en ENORM Fordjeep som ser ut att nyss ha lämnat fabriken.

Wednesday, March 28, 2007

Onsdag 28 mars 2007 – Cary Grant och Barack Obama








"You know, she reminds me of a female version of Cary Grant."
Ska man få en komplimang för sitt utseende är det svårt att toppa en från en plastikkirurg. Maja log lite fånigt och insåg först fem timmar och 30 mil senare att det på det hela taget var det snällaste hon någonsin hört någon säga.
Mungiporna uppåt i dag. Kirurgen var fantastisk. Han var specialiserad på male breast surgery, det vill säga att snygga till överkroppen på män som fått häng. Han var lite av en dr House. Gillade manliga patienter för att de nöjde sig med att se lite bättre ut och inte gnällde om det inte blev precis som de hade tänkt sig. "Äldre män vill bli av med sin dubbelhaka, äldre kvinnor vill se ut som när de var 17", Dessutom har vi fått tips om en läkare som ger behandlingar på Botox partyn. Har vi osannolik tur vet han något party medan vi är här och låter oss dessutom vara med.
Det var betydligt längre till San Diego än vi trodde. Vi har suttit sex timmar i bil, minst Men det var absolut värt resan. Utanför mataffären (där Maja plåtade damen med rollsen) fick jag mig en rejäl dos amerikansk inrikespolitik av knivslipningsmannen som var övertygad om att Al Gore kommer att ta hem presidentvalet nästa år. Senast röstade han på George W. Nu är han demokrat under protest. Men han gav inte mycket för varken Hillary ("she goes with the flow", först var hon för kriget, nu är hon mot. Hon ändrar sig efter vad folk tycker för stunden) eller Barack Obama som enligt knivsliparen nyligen bytt namn från "typ Jerry eller Jim eller nåt" till ett mer muslimskt klingande namn för att vara mer politiskt korrekt.
Nu tar bloggen paus fram till början av nästa vecka eftersom vi kör till San Francisco i morgonbitti för att träffa en svensk it-entreprenör och numera vinbonde i Napa Valley.
I dag har vi också äntligen införskaffat en GPS som vi förhoppningsvis ska ha stor glädje av på vägen i morgon.

Bildtexter:
1. The female version of Cary Grant i solen utanför Starbucks.
2. Peace is patriotic. Jeep körd av gubbe med keps på La Brea Boulevard i West Hollywood.
3. På parkeringen på lokala Ica på Coronado stod en Rolls Royce med registreringsskylten "I forget". En stund senare kom denna fantastiska ägarinna ut. Hon beklagade sig pliktskyldigast att hon inte hunnit fixa till sig i dag innan hon glatt poserade för Majsan.
4. Fotoassistent Buskas håller vit bakgrund. Försökte några minuter tidigare världsvant se ut som att jag visste vad jag pysslade med när jag försökte få ner en kvadratmeterstor reflektor i en väska med en radie på två decimeter. Misslyckades fullständigt.
5. Coronado, en liten ö utanför San Diego, som en lågbudgetvariant av Palm Island i Dubai. Här har vår första doktor sin mottagning.

Tuesday, March 27, 2007

Tisdag 27 mars 2007 – Motvind i LA



Middagen blev inställd och fotojobbet ombokat. Det har på det stora hela varit en riktig skitdag.
Stämningen i lägenhet 129 på 7047 Franklin Avenue har tidvis varit ansträngd på gränsen till uppgiven.
Utöver jobb- och middagsdebaclet har vi stött på diverse U-landsproblem. Maja köpte en svindyra adapter i dag för att kunna ladda sina batterier till kameran. Men eftersom USA har lägre spänning i nätet (ge mig inga fysiklektioner om begreppen skulle vara helt åt skogen. Det är hur som helst mindre kräm i kontakterna) än i resten av världen så funkar inte laddaren. Så nu har hon en värdelös adapter, en laddare hon inte kan använda och inga batterier.
Det trådlösa nätverket vi kopplat upp oss mot för att bland annat kunna leverera bloggrapporter är sämre än ett dynamodrivet modem från Uzbekistan. Anslutningen bryts titt som tätt för att signalen (or whatever) är för dålig.
Hyrbilen vi har fått får man dessutom, av okända skäl, bara köra inom Los Angeles. Det insåg vi för ett par timmar sedan när vi började diskutera hur lån tid det kan ta att köra till San Diego där vi ska träffa ytterligare en läkare i morgon.
San Diego ligger vid mexikanska gränsen, ungefär 18 mil söder om Hollywood och kan inte ens med en mycket vidlyftig definition räknas till en av Los Angeles förorter.
Lite slokörade återvände vi till lägenheten efter en dag fylld av oförrättade ärenden. Men nu har vi gaskat upp oss (inte minst sedan den otroligt hygglige Dave på hyrbilsfirman låtit oss ta bilen till San Diego under förutsättning att vi byter ut den inför San Francisco-trippen på torsdag) och ska gå ut och äta på egen hand.
Jag har förresten kollat upp att det var i rum 109 som Janis tog sin sista sil, så vi behöver åtminstone inte bekymra oss för spöken....

Monday, March 26, 2007

Full tank, tack!


Tänk er en stad med 12-14 miljoner invånare. Alla har bil. Det är helt fascinerande. Även om stadsgatorna alltid är minst tvåfiliga blir det inte sällan rejäla trafikstockningar.
I LA finns det inget tunnelbanesystem, inga spårvagnar och knappt några bussar (faktum är att det knappt finns några taxibilar heller. På första kvällens helvetestur från mataffären försökte vi desperat vinka in en bulle för att slippa gå hem, men de få taxibilar vi mötte saktade inte ens in och taxichaufföreerna tittade misstänksamt på oss. Efteråt har vi fått veta att det inte är så man beter sig i LA. Taxichaufföreerna vill inte plocka upp någon på gatan av säkerhetsskäl - inte ens två svimfärdiga turister. Vill man ha en taxi får man snällt ringa och beställa).
Inte konstigt att de nojjar över oljepriset. I bilens förlovade land kostar bensinen, helt följdriktigt, mindre än hälften så mycket som mjölken. I går svängde vi in på macken eftersom vår stiliga cabriolet gick på de sista ångorna. Full tank kostade oss $31.54, ungefär 220 kronor. Pris per gallon $3.23 (ungefär 6 kr/l). En halv gallon ekologisk mjölk på lokala groceryn Ralphs kostar 3.50.
Där har Al Gore nåt att bita i.
I morse åkte blåkläderna på. Maja har bokat in alla sina doktorer för fotoprojektet. Jag ska jobba som fotoassistent med början i morgon. I morgon kväll ska vi gå ut och äta middag med Yasuko, en businessbekant till Alex som hjälpt oss med hotellet och hyrbilen. Jag har en och en halv timmes inspelning med en BBQ-fanatiker att skriva ut. Tur att det är dåligt väder...

Måndag den 26 mars 2007 – Bilderna





Det har förekommit synpunkter på bloggens hittills enda bild. Samtliga bilder på bloggen är plåtade av oss. En tumregel är att de bra bilderna är tagna av Maja och de mindre bra av Eva. För att tillfredsställa alla bildhungriga kommer här ett litet, litet bildpotpurri....
1: Maja har ett stoppljus mitt i ansiktet. Förutom näsan och bröstet har hon precis samma gamla Londonglåmiga färg som vanligt.
2: Hollywoodskylten har alla sett, vänder man sig om ser man en bit av Los Angeles och – emellanåt – en turist med alldeles för stora solglasögon.
3: Mer LA-vy...
4: I shoppingcentret i Beverly Hills har Sharp en högprofilerad reklampelare. Nåt för Sturegallerian?