Friday, March 30, 2007

Mer torsdag




Vår enorma Ford Edge går väldigt bra. Om man tankar den.
Fröknarna Buskas och Flink har i dag klantat sig över alla gränser, men som vanligt kommit undan med blotta förskräckelsen på grund av en jäkla tur och en hjälpsam omgivning.
Vi skulle ju köra legendariska highway 1 upp till San Francisco. Plötsligt (ungefär halvvägs till San Francisco) insåg vi att vi missat en avfart ett antal mil tidigare och nu körde på 101 som visserligen också går till San Fran men inte är en bråkdel så legendarisk.
Så kan man inte ha det. Vi kollade in kartan för att hitta en bra smitväg ut till kusten. Smitvägen visade sig gå genom ett stort militär-/marinbasområde som mynnade ut i en nationalpark. Man skulle ju tro att amerikanska militären burade in utlänningar som "körde fel" och helt plötsligt befann sig på militärt område, men otroligt nog släppte securityn in oss med en halvbra vägbeskrivning och en illröd lapp med texten "visitors" att lägga i framrutan. När vi kommit ut ur militärbasen skulle det bara vara 15 miles ut till kusten. Tyvärr glömde de nämna att vägarna var extremt smala bergsvägar med höjdskillnader på åtskilliga hundra meter. Mitt uppe i bergen (efter ett par mil marinbas och ett par mil vindlande vägar med bergvägg på ena sidan och stup på den andra) började bensinlampan lysa.
Vi tankade fullt innan vi lämnade LA, men en tank försvinner så lätt... i synnerhet i miljömonstret vi har fått. Jag försökte förtvivlat påminna mig allt jag hört om ecodriving, vilket resulterade i att jag gav Maja det störtsäkrat stalltipset "försök att både bromsa och gasa så lite som möjligt (ett bra tips för den som vill liva upp stämningen lite på sommarens bilsemester).
När nöden är som störst och bensintanken som tommast dyker plötsligt Jeff från Bakersfield upp. Mannen för vilken 80-talet inte är ett svunnet årtionde utan ett livslångt modeengagemang. Han såg ut som att han kunnat spelat i en b-version av Miami Vice.
Mitt ute i ödemarken, på en liten avsats har mannen som kör omkring med en reservdunk (och en enhjulig cykel och en massa annat bråte) i bakluckan stannat för en paus. Vi log våra mest charmerade leenden, fick hans gallon med bensin plus lotsning ner till närmaste mack en halvtimme därifrån. Flera gånger envisades han med att stanna och visa oss den fantastiska utsikten från bergen ut över Stilla havet, liksom att storartat erbjuda sig att plåta oss med utsikten i bakgrunden. Det sistnämnda fick Maja att oroa sig över att han tänkte putta oss över kanten och lätt kunna räkna hem den offrade bensinen genom att sälja Ford Edgen på annons. Han visade sig dock vara en hedersknyffel utan några sådana avsikter och vi var väldigt glada att få hans hjälp, inte minst med tanke på att de få övriga bilar vi senare passerade var riktiga red neck pick ups, med läskiga typer som stannat för att lätta på trycket.
När vi träffade på vår man från Bakersfield var det bara någon dryg timme innan mörkret föll och det hade inte varit bra att stå där utan soppa. Till mammor, pappor och alla andra lätt neurotiska typer lovar vi på heder och samvete att aldrig göra om det. Sedan dess har vi flitigt tankat så fort mätaren närmat sig fjärdedelsstrecket. Men nationalparken var verkligen otroligt vacker och vi enades i efterhand om att det var värt besväret.

Bildtexter: 1. Jeff förklarar kartan: Vita vägar på kartan=inte bra.
2. Maja, Eva och Stilla havet. Helt fantastiskt område, trots traumat.
3. Highway 1. Så här ser den ut. I mil, efter mil, efter mil. Vi var rätt nöjda med att bara ha åkt en del av sträckan. På hemresan blir det motorvägen.

Thursday, March 29, 2007

Torsdag den 29 mars 2007


Dave står orakad och barfota i ett par skitiga adidasbrallor och en urtvättad t-shirt. För att understryka allvaret i situationen har han tagit av sig kepsen. Det känns så ovant att man nästan inte känner igen honom.
– Okej, vi kör er bort till en annan hyrbilsfirma, ni frågar efter Evan och säger att ni kommer från Peters Foreign Autos, att ni lämnat in er bil för lagning men att den inte är klar och att ni därför behöver en annan under tiden.
Samtidigt halar han upp ett tjusigt visitkort som mycket riktigt går till Pete på nämnda firma.
– Jag har ringt och sagt att jag är Pete och att ni kommer. Ni får absolut inte nämna Rent-a-Wreck! Det är inga problem. Vi gör det hela tiden. Men säg absolut ingenting om Rent-a-Wreck.
Det var en helt absurd början på dagen.
För att kunna köra utanför LA var vi tvungna att åka till hyrbilsfirman, lämna in cabben, åka till en annan hyrbilsfirma, låtsas att verkstan sjabblat med vår bil och hyra en ny. Arrangemanget skulle göra det hela betydligt billigare för alla inblandande. Mest för Dave som lovat stå för kostnaden. Så nu har vi en ENORM Fordjeep som ser ut att nyss ha lämnat fabriken.

Wednesday, March 28, 2007

Onsdag 28 mars 2007 – Cary Grant och Barack Obama








"You know, she reminds me of a female version of Cary Grant."
Ska man få en komplimang för sitt utseende är det svårt att toppa en från en plastikkirurg. Maja log lite fånigt och insåg först fem timmar och 30 mil senare att det på det hela taget var det snällaste hon någonsin hört någon säga.
Mungiporna uppåt i dag. Kirurgen var fantastisk. Han var specialiserad på male breast surgery, det vill säga att snygga till överkroppen på män som fått häng. Han var lite av en dr House. Gillade manliga patienter för att de nöjde sig med att se lite bättre ut och inte gnällde om det inte blev precis som de hade tänkt sig. "Äldre män vill bli av med sin dubbelhaka, äldre kvinnor vill se ut som när de var 17", Dessutom har vi fått tips om en läkare som ger behandlingar på Botox partyn. Har vi osannolik tur vet han något party medan vi är här och låter oss dessutom vara med.
Det var betydligt längre till San Diego än vi trodde. Vi har suttit sex timmar i bil, minst Men det var absolut värt resan. Utanför mataffären (där Maja plåtade damen med rollsen) fick jag mig en rejäl dos amerikansk inrikespolitik av knivslipningsmannen som var övertygad om att Al Gore kommer att ta hem presidentvalet nästa år. Senast röstade han på George W. Nu är han demokrat under protest. Men han gav inte mycket för varken Hillary ("she goes with the flow", först var hon för kriget, nu är hon mot. Hon ändrar sig efter vad folk tycker för stunden) eller Barack Obama som enligt knivsliparen nyligen bytt namn från "typ Jerry eller Jim eller nåt" till ett mer muslimskt klingande namn för att vara mer politiskt korrekt.
Nu tar bloggen paus fram till början av nästa vecka eftersom vi kör till San Francisco i morgonbitti för att träffa en svensk it-entreprenör och numera vinbonde i Napa Valley.
I dag har vi också äntligen införskaffat en GPS som vi förhoppningsvis ska ha stor glädje av på vägen i morgon.

Bildtexter:
1. The female version of Cary Grant i solen utanför Starbucks.
2. Peace is patriotic. Jeep körd av gubbe med keps på La Brea Boulevard i West Hollywood.
3. På parkeringen på lokala Ica på Coronado stod en Rolls Royce med registreringsskylten "I forget". En stund senare kom denna fantastiska ägarinna ut. Hon beklagade sig pliktskyldigast att hon inte hunnit fixa till sig i dag innan hon glatt poserade för Majsan.
4. Fotoassistent Buskas håller vit bakgrund. Försökte några minuter tidigare världsvant se ut som att jag visste vad jag pysslade med när jag försökte få ner en kvadratmeterstor reflektor i en väska med en radie på två decimeter. Misslyckades fullständigt.
5. Coronado, en liten ö utanför San Diego, som en lågbudgetvariant av Palm Island i Dubai. Här har vår första doktor sin mottagning.

Tuesday, March 27, 2007

Tisdag 27 mars 2007 – Motvind i LA



Middagen blev inställd och fotojobbet ombokat. Det har på det stora hela varit en riktig skitdag.
Stämningen i lägenhet 129 på 7047 Franklin Avenue har tidvis varit ansträngd på gränsen till uppgiven.
Utöver jobb- och middagsdebaclet har vi stött på diverse U-landsproblem. Maja köpte en svindyra adapter i dag för att kunna ladda sina batterier till kameran. Men eftersom USA har lägre spänning i nätet (ge mig inga fysiklektioner om begreppen skulle vara helt åt skogen. Det är hur som helst mindre kräm i kontakterna) än i resten av världen så funkar inte laddaren. Så nu har hon en värdelös adapter, en laddare hon inte kan använda och inga batterier.
Det trådlösa nätverket vi kopplat upp oss mot för att bland annat kunna leverera bloggrapporter är sämre än ett dynamodrivet modem från Uzbekistan. Anslutningen bryts titt som tätt för att signalen (or whatever) är för dålig.
Hyrbilen vi har fått får man dessutom, av okända skäl, bara köra inom Los Angeles. Det insåg vi för ett par timmar sedan när vi började diskutera hur lån tid det kan ta att köra till San Diego där vi ska träffa ytterligare en läkare i morgon.
San Diego ligger vid mexikanska gränsen, ungefär 18 mil söder om Hollywood och kan inte ens med en mycket vidlyftig definition räknas till en av Los Angeles förorter.
Lite slokörade återvände vi till lägenheten efter en dag fylld av oförrättade ärenden. Men nu har vi gaskat upp oss (inte minst sedan den otroligt hygglige Dave på hyrbilsfirman låtit oss ta bilen till San Diego under förutsättning att vi byter ut den inför San Francisco-trippen på torsdag) och ska gå ut och äta på egen hand.
Jag har förresten kollat upp att det var i rum 109 som Janis tog sin sista sil, så vi behöver åtminstone inte bekymra oss för spöken....

Monday, March 26, 2007

Full tank, tack!


Tänk er en stad med 12-14 miljoner invånare. Alla har bil. Det är helt fascinerande. Även om stadsgatorna alltid är minst tvåfiliga blir det inte sällan rejäla trafikstockningar.
I LA finns det inget tunnelbanesystem, inga spårvagnar och knappt några bussar (faktum är att det knappt finns några taxibilar heller. På första kvällens helvetestur från mataffären försökte vi desperat vinka in en bulle för att slippa gå hem, men de få taxibilar vi mötte saktade inte ens in och taxichaufföreerna tittade misstänksamt på oss. Efteråt har vi fått veta att det inte är så man beter sig i LA. Taxichaufföreerna vill inte plocka upp någon på gatan av säkerhetsskäl - inte ens två svimfärdiga turister. Vill man ha en taxi får man snällt ringa och beställa).
Inte konstigt att de nojjar över oljepriset. I bilens förlovade land kostar bensinen, helt följdriktigt, mindre än hälften så mycket som mjölken. I går svängde vi in på macken eftersom vår stiliga cabriolet gick på de sista ångorna. Full tank kostade oss $31.54, ungefär 220 kronor. Pris per gallon $3.23 (ungefär 6 kr/l). En halv gallon ekologisk mjölk på lokala groceryn Ralphs kostar 3.50.
Där har Al Gore nåt att bita i.
I morse åkte blåkläderna på. Maja har bokat in alla sina doktorer för fotoprojektet. Jag ska jobba som fotoassistent med början i morgon. I morgon kväll ska vi gå ut och äta middag med Yasuko, en businessbekant till Alex som hjälpt oss med hotellet och hyrbilen. Jag har en och en halv timmes inspelning med en BBQ-fanatiker att skriva ut. Tur att det är dåligt väder...

Måndag den 26 mars 2007 – Bilderna





Det har förekommit synpunkter på bloggens hittills enda bild. Samtliga bilder på bloggen är plåtade av oss. En tumregel är att de bra bilderna är tagna av Maja och de mindre bra av Eva. För att tillfredsställa alla bildhungriga kommer här ett litet, litet bildpotpurri....
1: Maja har ett stoppljus mitt i ansiktet. Förutom näsan och bröstet har hon precis samma gamla Londonglåmiga färg som vanligt.
2: Hollywoodskylten har alla sett, vänder man sig om ser man en bit av Los Angeles och – emellanåt – en turist med alldeles för stora solglasögon.
3: Mer LA-vy...
4: I shoppingcentret i Beverly Hills har Sharp en högprofilerad reklampelare. Nåt för Sturegallerian?

Sunday, March 25, 2007

Söndag den 25 mars 2007


Vi rivstartade med en jobbdag i går. I den dammiga lilla bergsbyn Agua Dulce, sex mil norr om Los Angeles, träffade vi Dan som är besatt av barbeque. Nu kan vi allt om BBQ-konstens hemligheter. På köpet fick vi också en snapshot av det amerikanska folkdjupet. Hemma kan man lätt få bilden av att amerikanerna tycker att det är dags att avrunda invasionen av Irak, men i Agua Dulce hyser man inga tvivel.
Ett par gånger varje år åker Dan och hans partner Rick till olika marinbaser tillsammans med andra BBQ-team och lagar mat till 10 000-15 000 marinkårssoldater som kommit hem för jul- eller sommaruppehåll. Veckorna innan bildar de telefondedjor för att se till att alla har tillräckligt mycket folk med sig som kan hjälpa till, att maten kommer att räcka och vem som ska göra vad. De betalar själva alla råvaror, hakar på sina trailers på bilarna och åker dit och jobbar helt gratis.
– We support our troops, säger Rick. Så mycket de har gjort för vårt land är det det minsta vi kan göra för dem.
Efter gårdagens insats bestämde vi oss för att ta ledigt idag. Vi hoppade upp tidigt i morse (tidsskillnaden gör oss fortfarande häpnadsväckande morgonpigga) och åkte till Griffith Park några kilometer från hotellet och hajkade upp till Hollywoodskylten.
Det tog ett par timmar och var en väldigt skön start på dagen. I parken varnade man för skallerormar, men det enda i vilddjursväg vi såg var en skräckslagen liten ödla och ett örnpar som seglade högt över bergen. Chauffören från hyrbilsfirman som kom och hämtade oss på flygplatsen häromdagen föreslog just en av stadsparkerna för hiking. Vi log lite överseende och sa att vi nog hade tänkt oss den riktiga naturen. Men det är inte bara hamburgarna som är större USA. Det var ett helt orört bergsområde, så igenväxt av sly, kaktusar och träd att det var helt omöjligt att vika av från grusvägen som ledde upp till skylten. Efter varningen om skallerormar var varken jag eller Maja heller särskilt benägna att ta några avstickare.
I morgon får det bli arbete inomhus för min näsa är helt röd och det stramar lite i ansiktet efter all sol i dag.

Lördag den 24 mars 2007

Vi bor på Highland gardens. Det är ett lägenhetshotell på Franklin Avenue, två gator ovanför Sunset Boulevard.
Portieren Pete hävdar att det är "close to everywhere. You can walk to everything". Det, skulle jag vilja säga, är en kvalificera en lögn. Det är snarare behagligt köravstånd till det mesta. I fredagskväll när vi kommit fram till hotellet efter närmare ett dygns resa fick vi veta att mataffären låg mer eller mindre runt hörnet.
Det tog oss åtminstone 20 minuter att gå.
Pete måste antingen vara en riktig atlet eller ha en mycket dimmig uppfattning om vad som kan betraktas som "walking distance".
Det sägs att Janis Joplin dog i en av lägenheterna här. Det står det ingenting om på hemsidan. Där nöjer man sig med att berätta om de kända människor som i perioder har levt här. På något sätt anstår det hotellet att ha huserat en död hippietjej. Det är i sig själv något av en bedagad skönhet. Poolområdet är otroligt stiligt, men jag har inte sett någon bada. Vattnet är fullt med löv och frön och hela poolen verkar inte vara rengjord på evigheter. Lobbyn andas 50-60-tal med en uppfräschning någongång på 70-talet. Men jag skulle inte vilja bo någon annanstans. Personalen är otroligt trevlig och gästerna en blandning av unga turister som kommit hit för en vecka och andra som kanske planerade att stanna i några dagar men sedan blev kvar.